Det här med att bli gravid

I höstas bestämde vi oss för att Clara ska få ett syskon. Så i runda slänger så har vi försökt bli gravida i ca 4 månader. Låter verkligen inte så länge för dom flesta, men för en annan är det dom längsta 4 månaderna nånsin. Utan nå positivt resultat heller. Man tycker man känner sin kropp så väl och blir otroligt frustrerad när den inte gör som man vill. Sen glömmer man väldigt fort att vi blir äldre och allt inom oss kanske inte är lika piggt som för några år sen.

För tre veckor sen ca så diskuterade jag och Madde lite grann och kom underfund med att Mickes medicin kanske har någon inverkan på det hela. Vi ringde läkaren och kollade. Mycket riktigt. Han intygade att spermieproduktionen är mycket lägre i samband med medicinen, så att bli gravida kan ta mycket längre tid än "normalt". Kul. Han tyckte iallafall att vi skulle ge det 2 månader till och om det fortfarande inte blivit nåt så skulle vi komma fram till en lösning då.

Sen så är det ju visserligen ungefär 2 dagar varje månad som man ska pricka in också. Inte så lätt alla gånger. Min menscykel har förändrats ett x antal gånger sen Clara kom. Likaså ägglossningen. Efter Clara så fick jag även grova pms besvär och det är ingen höjdare. Man kan säga att jag mår bra ungefär 6 dagar varje månad. Är man inte nedstämd så är man illamående från morgon till kväll och är man inte det så är man trött och känner sig yrslig. Det byter lixsom av varann från dag till dag. Så när är man pigg och alert? Typ aldrig. Mitt i allt så ska man ha sexlust också, haha. . Känns ju som ett skämt ibland, men vi gör vårt bästa ;)
Förra året åt jag p-piller i några månader och märkte stor skillnad på mitt mående. Känns ju skönt å veta att det kan bli bättre sen!

Nu har vi ju som sagt inte försökt så länge än (om man jämför med vissa andra människor) men när man mår som man mår mellan varje gång så blir det lite jobbigt och frustrerande.

Som man säger på't igen ba! 😘